Hall of Fame 2023

Invalda i Svenska Bandyförbundets Hall of Fame i den tolfte selektionen presentera här i var sin intervju eller text.

57. Åke Nyberg

Född: 4 juli 1903.
Död: 14 februari 1966.
Position: Främst centerhalv, men Åke spelade även inner och back.
Klubbar: IK Göta, Stockholm 1916-1918, 1921-1931, Matteuspojkarna 1918-1921, AIK 1932-1936.
Moderklubb: IK Göta.
Landskamper: 9 A-landskamper, två mål, 1926-1932.
Övriga meriter: 4 SM-gul: 1925, 1927, 1928 och 1929 (Götas samtliga).
Allsvensk spelare i IK Göta 1931, i AIK 1932-36. Allsvenskan inleddes 1931, innan dess avgjordes SM i cupform.
Inofficiell nordisk mästare 1928 efter seger mot finska mästarlaget Vargarna från Viborg med 3-2. Åke gjorde ett av målen på hörna. Vann junior-DM med MP 1920. Utsågs till Stor grabb nummer 4 år 1929. Åke var den förste försvarsspelaren som erhöll utmärkelsen. 4-faldig svensk mästare i ishockey med IK Göta, 1922 (första SM-turneringen), 1923, 1927 och 1928. 1 A-landskamp i ishockey 1931.

”Otroligt bollsäker”
”Blixtsnabba brytningar”
”Precisionen vid hörnslag legendarisk!”

Superlativerna ovan, som vi kan läsa i ”Boken om bandy” (1948), gäller Åke Nyberg (1903–1966), Götaiten som förvandlade bandyns försvarsspel till en skön konst. Under en 15-årsperiod (1921–1936) var han självskriven stopper i klubblagen (IK Göta och AIK), i sju år i landslaget (1926–1932).

I begynnelsen var en försvarsspelares uppgift främst att få bort bollen framför eget mål. Att passera mittlinjen ingick inte i uppgiften. I pionjärklubben IFK Uppsala styrde centerforwarden och lagkaptenen Sune Almkvist lagets taktik med järnhand. Så här kunde det låta när en back haft oförskämdheten att åka rakt igenom motståndarförsvaret och avslutat med att göra mål: ”I det här laget är det kedjan som gör mål. Gör inte om det där!” röt Sune och var nära att örfila syndaren.

I början av 1920-talet dök det upp två nya kometer på bandyhimlen, främst IK Göta, Stockholm, men även Västerås SK, som här inledde sin jakt på mästartitlar.

I Göta hade ”bandykeruben” Gunnar Galen samma roll som Sune Almkvist hade i Uppsala. Han spelade center, var lagkapten och strateg. Han gav sina spelare friare tyglar än de hade i Uppsala. Detta gjorde Göta till 20-talets målmaskin. Göt spelade fyra SM-finaler (1925–1929) och vann samtliga. Segersiffrorna var imponerande med tanke på dåtidens förhållanden, 7–5, 5–1, 5–3, 5–1. I tre av finalerna besegrades Västerås SK. Ett modernare försvarsspel var en av orsakerna till Götas framgångar.

Eleganten Åke Nyberg

Om Gunnar Galin var eleganten bland forwards var Åke Nyberg hans motsvarighet i försvaret. Hans brytningar, precisa passningar och uppåkningar - över mittlinjen! – hade ene elegans som bandyvärlden aldrig tidigare skådat. Sportjournalisten och lagkamraten Eric ”Bassen” Sköld beskrev sin kollega så här:

”När man såg Åke spela, tyckte man, att han aldrig gjorde sig någon brådska, men så hade han också en placeringsförmåga och bollsäkerhet som stod i särklass”.

Åke Nyberg hade en elegant åkstil. På dåtidens bandyrör med stor glidyta rörde han sig mjukt över isen. Även om det inte såg ut att gå fort, var stilen effektiv. När Åke fintade med överkroppen åkte motståndarna åt fel håll. Med sin fina teknik fick han alltid med sig bollen, även om isen var sörjig.

Åke Nyberg utstrålade alltid ett lugn på isen. Som sista utpost framför målvakten var han säkerheten själv. I spelet ”på tennis” stod han i särklass. Ändå togs han aldrig ut i tennislandslaget av kompisen Gunnar Galin, svensk Davis Cupkapten 1947–1955. Om Davis Cup spelats på is hade Åke varit självskriven i laget. Åkes fina bollkänsla gjorde också att han var en suverän frislags- och hörnskytt.

Fyrfaldig mästare i både bandy och ishockey

Stockholmsklubben IK Göta bildades den 1 oktober 1900. Från början var friidrott den dominerande aktiviteten. 1915 tog klubben upp bandy på programmet. Året därpå inledde Åke Nyberg sin karriär i Götas juniorlag, som vänsterinner. Träningen ägde rum på Östermalms IP och på Brunnsvikens sjöis.

1918 gick han över till konkurrenten Matteuspojkarna (MP) där han vann junior-DM 1920. 1921 var han tillbaka i hårdsatsande Göta, där han först lirade back, sen centerhalv. Göta firade stora triumfer och Åke var med om att vinna klubbens samtliga fyra SM-guld, efter följande finalresultat:

1925: 7–5 mot Västerås SK
1927: 5–1 mot Västerås SK
1928: 5–3 mot Sirius
1929: 5–1 mot Västerås SK

1932 följde han klubbkompisen Gunnar Galin till AIK, där han spelade t o m 1936. Åke spelade också nio A-landskamper 1926–1932. 1932 erhöll han Kabompokalen, priset till matchens lirare när Sverige vann över Finland med 2-0 i Helsingfors.

Åke Nyberg spelade även ishockey, en vanlig kombination i Stockholm på 20-talet. Här vann han också fyra SM-guld med Göta, som forward 1922,-23,-27,28. Han spelade också en landskamp i hockey, mot Tyskland 1931 på Stadion (2–4).

Efter karriären utsågs Åke Nyberg till ”Stor grabb”. Han är den förste försvarsspelaren som erhållit utmärkelsen. Han var också en tid landslagsledare. Vid den historiska landskampen mot Finland mitt under pågående vinterkrig i februari 1940 var Åke svensk landslagsledare. Det blev svensk seger med 2–1, men det viktigaste var hjälpen till Finland. Hela överskottet från landskampen, 488 000 kr, skänkts till Finlands Röda Kors.

Text: Lars Östling

58. Owe Svensson

Född: 19 april 1943.
Bor: Åby i Växjö kommun.
Familj: Hustrun Eivor, två barn, fyra barnbarn och ett barnbarnsbarn.
Klubbar: Åby Tjureda IF, IFK Växjö, Rottne GIK.
Moderklubb: Åby Tjureda IF.
Meriter: Ordförande i 53 år i Åby Tjureda IF, ordförande i Smålands Bandyförbund i 31 år, verksam i Svenska Bandyförbundet i 40 år, i Smålandsidrotten och Smålands Idrottshistoriska Sällskap i 20 år, en skrälldus utmärkelser varav den finaste är RF:s guldmedalj 1997.
Övrigt: Roddar tillsammans med 35 pensionärer Melodifestivalen sedan drygt 20 år tillbaka.

Filmen “En man som heter Ove” har blivit en svensk kassasuccé som även fått en amerikansk efterföljare med Tom Hanks i huvudrollen. Bandymetropolen Åby i hjärtat av Småland har också en man som heter Ove. Fast med bokstaven w i mitten. Möt Owe Svensson, legendarisk ledarprofil och föreningsmänniska som nu väljs in i Svenska Bandyförbundets Hall of Fame som nummer 58.

Den som har den minsta kunskap om svensk bandy nickar garanterat igenkännande när Owe Svenssons namn kommer på tal. Den snart 80-årige smålänningen har gjort avtryck i bandy-Sverige som få andra, nu levande, människor gjort.

Jag träffar Owe en vardag i mitten av januari på sin hemmaplan, i huset från 1924, vackert beläget med utsikt över Helgasjön och med den väldiga Eriksson Arena bara ett längre stenkast bort i skogsbrynet.

– När du ringde och meddelade att jag skulle väljas in i bandyns Hall of Fame blev jag alldeles tårögd. Det är ju den finaste som finns av utmärkelser, titta bara vilka bandyprofiler som tidigare valts in, säger Owe samtidigt som hustrun Eivor serverar kött och potatis med en mustig sås som kronan på verket.

Med andra ord, husmanskost när den är som bäst.

– Jag lagar inte mat själv, men jag tycker om att äta mat, säger Owe Svensson och tillägger: Frukost fixar jag, det klarar jag av …

Men vem är då denne man, som är född och uppväxt i den lilla orten Åby i Växjö kommun med i dags dato en befolkning på cirka 500 personer? Jo, man kan utan större tvekan sätta ett likamedtecken mellan Owe Svensson och bandyn i Åby Tjureda IF. Eller tvärtom.

Han ÄR föreningen och har så varit i decennier.

I 53 år verkade han som ordförande, mellan 1966 och 2019, men blev förstås hedersordförande på kuppen när han överlämnade klubban till någon annan.

– Det finns nog inte någon nu levande i svensk bandy som varit med så länge som jag, konstaterar Owe och ingen lär säga emot.

Och tro inte att han ligger på någon slags latsida trots att 80-årsstrecket passeras inom en snar framtid.

– Jag missar inte en träning med grabbarna. Jag gör kaffe till dem och plockar med allt möjligt i omklädningsrummet. Man kan väl säga att jag är tjenis med alla.

Därtill bossar han över “järngänget”, ett drygt 30-tal ideellt arbetande pensionärer från orten och trakten som på olika sätt drar in pengar till föreningen.

– Vi har hand om event av skilda slag. Jag gör i år min 22: a melodifestival till exempel, berättar Owe Svensson som inte hymlar med hur stort tillskottet blir i klubbkassan.

– Vi drar in ungefär 800 000 kronor varje år.

Rakt in i verksamheten till gagn för alla som spelar bandy i Åby Tjureda IF, ung som gammal.

Föreningen är en omvittnat vital plantskola och det är inte med lite stolthet som Owe Svensson berättar om blågula bedrifter.

– Vi har genom åren fostrat 14 landslagsspelare på olika åldersnivåer. Det är vi oerhört stolta över.

Många spelare i elitserien i dag har Åby Tjureda IF som sin moderklubb, exempelvis Jesper Jonsson, VSK, duon Filip Bringe och Pontus Sjölund, Vetlanda BK, Hammarbys målvakt Viktor Birgersson med flera.

Historien om Owe Svenssons liv och leverne i idrottens tjänst skulle kunna göras så lång att den inte skulle få plats ens på nätet.

Han är född och uppväxt i Åby och fascinerades tidigt av det som idrotten ger i form av kamratskap och ett friskare liv. Löpning blev unge Svenssons grej och han var en framgångsrik 1500-meterslöpare på distriktsnivå som junior.

– Men jag fick göra militärtjänst i marinen och det var inget bra om man som jag sysslade med löpning. Tyvärr tog det slut där …

Om det är något som Owe Svensson ångrar i livet så är det just det. I stället blev det bandy och ledarskap för hela slanten. 23 år ung tog han över ordförandeklubban i Åby Tjureda IF. 53 år senare avgick han.

Owe har varit - och är alltjämt - ordförande i Smålands Bandyförbund i 31 år, han har varit engagerad i olika funktioner i Svenska Bandyförbundet i 40 år, i Smålandsidrotten i 20 år och i Smålands Idrottshistoriska Sällskap ungefär lika länge.

– Man är ju lite av en idiot, men tänk vad mycket man fått uppleva tack vare idrotten, säger Owe Svensson och får nästan något drömskt i blicken.

Så tillägger han samtidigt som han slänger beundrande blickar på sin kära hustru:

– Det här hade aldrig fungerat om jag inte hade haft Eivor. Hon har ställt upp oerhört mycket för mig.

Tiden som ordförande i Svenska Bandyförbundet blev kort men intensiv, bara två och ett halvt år. Owe Svensson förklarar varför:

– Frågan om att kansliet i Katrineholm skulle flyttas till Stockholm kom upp på agendan och jag var motståndare till det. Men jag förlorade omröstningen och avgick dagen efter.

Åby fick konstfryst 1988 och när ortens stolthet tog det smått otroliga klivet upp till elitserien 2019 smidde Owe Svensson & co järnet medan det var varmt.

En inomhushall skulle byggas.

– Det hade inte gått utan hall och Växjö kommun var med på noterna, det blev aldrig någon långbänk, berättar Owe.

Den 7 maj 2019 klubbades beslutet i kommunen och lagom till första hemmamatchen den 6 november stod hallen redo att ta emot spelare och publik.

– Vi fick ett kommunalt lån på 38,7 miljoner och med ett eget kapital i föreningen på fem miljoner och en miljon i sponsring gick vi igång med bygget.

Bertil Sigvardsson agerade byggledare för ett 100-tal ideellt arbetande personer som tillsammans lade ungefär 10 000 arbetstimmar på projektet. Så jobbas det på en liten ort i mörkaste Småland där de allra flesta drar åt samma håll och där idrotten betyder så ofantligt mycket för så många. Och någonstans, på alla nivåer i verksamheten, har Owe Svensson inte bara ett finger med i spelet, utan händernas samtliga.

Hur orkar karln?

– Jag håller i gång och tränar, jag cyklar 600–700 mil om året till exempel. Min äldsta dotter bor i Mörrum och dit brukar jag cykla och tillbaka.

En sträcka på tolv mil. Enkel resa.

Owe Svensson har naturligtvis upplevt många höjdpunkter under alla år som “Mr Åby”. Som när målvakten Jörgen Ivarsson, fostrad i Åby Tjureda IF, blev svensk mästare i Vetlanda BK på Studenternas 1991 och -92, eller när föreningen tog steget upp i allsvenskan och 2019 i elitserien.

– Det var en otrolig känsla när stora lag som Edsbyn, Västerås och Hammarby kom hit till lilla Åby.

En stark ekonomi har alltid kännetecknat Åby Tjureda IF under Owe Svenssons ledning. “Tjäna pengar först och handla sedan” har varit ett rättesnöre.

– Föreningens ekonomi ska vara som den egna plånboken, säger Owe som tack vare goda kontakter ser till att sponsorpengarna trillar in varje år. Har man inga kontakter, får man inga kontanter, brukar jag säga …

Besöket i Åby avslutas med en sightseeing i Eriksson Arena, där det sågas och skruvas för att färdigställa två nya omklädningsrum till VM för både damer och herrar i månadsskiftet mars/april. En liten bit därifrån ligger klubbstugan som också den har panoramautsikt över Helgasjön.

– Den köpte vi för hundra kronor en gång i tiden och det är nog den bästa investering vi gjort, säger Owe Svensson stolt.

På vinden finns ett mindre idrottsmuseum snyggt inrett med betoning på bandy och fotboll men också längdskidor. Mannen bakom det? Owe Svensson så klart.

– Man måste kunna sin historia för att komma framåt, säger Owe och levererar ytterligare klokskap: Hellre en duktig ledare än en duktig spelare …

Bingoutropare i 30 år, mångårig ordförande i facket på den tiden det begav sig i arbetslivet (kriminalvården), tidigare ansvarig för skötseln av ortens campingplats, redaktör för föreningens klubbtidning, ansvarig för Åby sluss, Sveriges sydligaste, med mera, med mera. Svensson är en makalös man som heter Owe. Nu är han också invald som nummer 58 i bandyns finrum - Hall of Fame. Tillsammans med många andra makalösa män och kvinnor. Så himla välförtjänt.

Text: Toni Andersson

59. Per "Pelle" Fosshaug

Född: 24 januari 1965 i Ljusdal.
Bor: Västerås.
Klubbar i karriären: 1982–1986 Borlänge Stora Tuna BK 1986–1990 Falu BS 1990–1992 IFK Vänersborg 1992–2004 Västerås SK 2004–2005 Sandvikens AIK 2005–2012 Tillberga Bandy Klubbar som tränare 2008–2013 Tillberga Bandy 2016–2017 Borlänge Bandy 2018–2021 AIK Bandy
SM-guld: 6 (1993, 1994, 1996, 1998, 1999, 2001)
VM-guld: 5 (1993, 1995, 1997, 2003, 2005)
Rekord: Har gjort det hittills snabbaste målet i svensk elitbandy, det tog fem sekunder och gav Tillberga ledningen mot Villa Lidköping
Kuriosa: Har medverkat i två upplagor av Mästarnas Mästare på SVT, 2009 (femma) och 2018. Han har även medverkat i Tv-dokumentären "Mitt huvud är en torktumlare”.

Pelle Erövraren – spelgeniet som lät alla känslorna vara med

En sällsynt komplett och kreativ bandyartist – som lät alla känslorna vara med på en och samma gång. Det gällde både på och utanför isen – på mycket gott och en del ont. – Jag ville överraska mig själv, och den aggressiviteten var en stor tillgång. Men visst finns det sådant som jag kan ångra också, säger Pelle Fosshaug, spelgeniet som 2023 tar sin givna plats i Svenska Bandyförbundets Hall of Fame.

Det går inte ta miste på glädjen när Pelle Fosshaug får beskedet att han, av en enhällig jury, utsetts till hedersmedlem nummer 59 i bandyns egen Hall of Fame.

– Det betyder så klart mycket, det är jättekul att få vara med där tillsammans med så många fina spelare. Det är ju ett kvitto på att jag gjort någonting bra, och det är alltid kul att vara en del av en djup historia. Jag är nog en ganska nostalgisk person, säger en bandyprofil av en, enligt vissa, kaliber som blir alltmer sällsynt i dag.

Det går att påstå att Per "Pelle" Fosshaug föddes till att bli en av våra största bandyartister, mer konkret gjorde han det 1965 i Ljusdal för att sedan växa upp till en mas i Borlänge.

Men det var ingen självklarhet att just bandyn skulle bli hans ledstjärna i livet, under en intensiv juniortid var det en hård dragkamp med fotbollen.

– Jag gjorde allting egentligen, på den tiden fanns inte mycket annat. Jag spelade tennis, pingis, handboll och åkte skidor. Men från 15–16 år var det fokus på fotboll och bandy. Jag blev ganska bra i fotboll också och spelade i Brage, men bandyn var mer lättillgänglig då jag växte upp på Röda vägen och några hundra meter från Läroverksvallen, berättar Fosshaug. Det lutade över mot bandyn när han tog plats i juniorlandslaget.

Det lutade över mot bandyn när han tog plats i juniorlandslaget, och dessutom åkte på en korsbandsskada i fotbollen.

Men funderingarna finns kvar – vad hade hänt om han valt den andra vägen?

– Tja, det är ju en så otrolig skillnad mellan sporterna rent ekonomiskt, men kanske inte på det mer personliga planet. Jag har grubblat en del på det där, vad som är starkast av arv och miljö. Jag är övertygad om att arvet betyder mycket, och att det finns något i mina gener som gjorde att det blev bandy. Det är ju också något som jag fått bekräftat senare, säger Pelle Fosshaug, som sent i livet blev varse om att hans biologiska pappa är Örjan Modin – klassisk bandyprofil från Ljusdal och invald i Hall of Fame förra året.

Kärleken till fotbollen finns kvar, stundtals kan den i dag vara starkare än passionen för bandyn.

– Jo, jag tittar mer på fotboll än på bandy. Det blir någon match emellanåt, men jag tycker sällan det är särskilt roligt. Det är för mycket av possession i dag, ett lag som Villa kan i princip hålla bollen i 90 minuter och de går inte att komma åt dem. Det är svårt att ändra matchbilder när alla är så duktiga, säger Fosshaug, som också saknar den tid när bandyn sprakade av mer känslor och mer säregna profiler.

Hans egen tid alltså...

– Det är väl mest i slutspelet det kan brinna lite. Men det är för få matcher där det blir den typen av hetare känslor och mer kroppskontakt. Och det är inte många spelare som det är riktigt roligt att titta på, Johan Esplund är en av få. Några andra är Robin Öhrlund, Erik Pettersson och Martin Landström. Med tio man som ligger lågt finns det helt enkelt inte nog med plats för mer artisteri, och det är inte bra för bandyn, säger Pelle Fosshaug.

Själv var han en alltid lika sevärd och mångsidig profil på isen, en gammal lagkamrat beskriver hans storhet så här; "Dagens spetslirare kan vara bra på fler saker, men Pelle var helt komplett och hade spets i precis allt han gjorde. Den typen av spelare ser vi inte i dag".

– Det var kanske lite av den tidens tecken, det var inte nödvändigt att ha spetskompetens i bara vissa enstaka delar. Och jag har alltid gillat att kunna många olika saker. Det var också lite enklare då, det kostade inte lika mycket att misslyckas med någon grej. Jag hade en ständig drivkraft att försöka överraska mig själv, många gånger kunde jag tänka att "så fränt att jag kan göra det där". Så klart jag också ville vinna matcher, men i mest fokus var på själva liret och spelet i sig. Det var ju så kul, och det var så roligt att göra mina lagkamrater och publiken glada, säger Fosshaug.

Pelle Fosshaug var även en utpräglat kreativ energispelare, men den kraften hade också en mörkare sida. Det blev en hel del skandalscener och svarta rubriker när det brast i impulskontrollen och alla koncept plötsligt var borttappade. Kring det finns det många storys, om utfall mot domare och motståndarnas skridskoskydd i en salig röra.

Ett kapitel skrevs i Hälsingland och i Edsbyn, där man gärna drar den i repris än i dag – historien om den gången som Pelle Fosshaug smällde på den rödblå klenoden Magnus "Kuben" Olsson och topplocket gick för trägne (och eldige - minst sagt) funktionären Ulf "Klut" Jonsson.

Så här minns "Klut" själv händelsen – så där 25 år senare...

"Det var ju på gamla IP, jag och Kaj (Nirs – radarpartner som musikläggare) hade en tillfällig hytt medan de byggde om på en läktare. Men jag var utanför när Fosshaug fick sitt matchstraff, och gapade väl något om vilken idiot han var. Han blev rasande och kom som en blixt, jagade mig uppför en ståltrappa utan skydd så att det slog gnistor om skenorna. Jag hann precis in och kunde låsa, Kaj hojtade med att "du öppnar fan inte dörren". Det gjorde jag inte heller."

Pelle Fosshaug kluckar lite när jag berättar om just det brytet, som förvisso hade en mer dråplig prägel.

– Jo, jag minns det där, det var många sådana episoder uppe i Edsbyn. I dag står det klart att min diagnos är ADHD, men då hade jag inte koll på det. Jag visste bara att jag var annorlunda. Så klart att det finns en del jag önskar vore ogjort, men samtidigt är det inget tvivel om att den aggressiviteten också var en stor tillgång som gjorde att jag orkade göra grejer. Jag hade bara önskat att jag kunnat tygla det lite mer, och jag skäms för vissa delar. Men det är liksom ingen idé att gå omkring och ångra sig heller, säger Fosshaug – som samtidigt poängterar att han under sina nio SM-finaler bara åkte på en enda utvisning.

– Det var samma sak under VM-turneringar, bara jag fick tid för att förbereda mig så kunde jag kanalisera den energin. Den liknar den som finns hos Lionel Messi i dag, där kan vi snacka om järnpsyke som han hanterar det.

Du var en bärande del i Västerås SK:s dynasti under 1990-talet, där tog du alla dina sex SM-guld under tolv säsonger (1992–2004) i klubben. Var din bästa bandytid grönvit?

– Rent resultatmässigt var det givet så, och särskilt runt 1998–1999 då jag var som allra bäst individuellt. Vi hade ju ett så jävla bra lag med åtta landslagsspelare, hade vi inte vunnit så mycket hade man fått skämmas. Men när jag ser tillbaka betydde ändå de tidiga åren i Borlänge mer, jag tror många kan känna så. Det är så starka minnen av alla jag växte upp med under juniortiden, hur inspirerad jag blev av att kolla på när Håkan Wiklund dribblade och for omkring på Tunet. Det fanns fler som Göran Ahnberg, Kent Persson och Kjell Brus som jag lirade med i Stora Tuna när jag var 14 år. Och det var i Läkerolcupen jag drog på ett skott och insåg att" fan vad hårt jag skjuter!". Där fanns liksom essensen av det viktigaste, och så korven i Grängesberg.

Du tog ditt femte och sista VM-guld i ryska Kazan 2005. Jag var själv på plats, och minns hur mycket du vurmade för den unga generationen i blågult. Den biten var viktig för dig?

– Så har det varit under alla år, jag är lite som Fantomen och är snäll mot de svaga och hård mot de hårda. Det blev liksom en naturlig roll för mig, som äldre spelare tyckte jag att det var viktigt att skydda de yngre och ge dem möjligheter och plats för att utvecklas. Så var det till exempel när Daniel Liw kom fram i Västerås, han tydde sig till mig första tiden. Och i landslaget hade dåvarande förbundskapten Kent Hultqvist som en viktig uppgift för mig att lotsa in just Liw i blågult också.

En annorlunda period var åren (2013–2017) som förbundskapten för Somalia och den stora rollen i framgångsrika dokumentärfilmen "Trevligt Folk" från 2015, med manus av Filip Hammar och Fredrik Wikingsson. Hur rankar du den upplevelsen?

– Det var en av de absolut viktigaste episoderna i mitt liv med bandyn. Det är återigen det här med prestation och resultat kontra utveckling. Det var en sak att vinna ett VM, det här något annat och det bästa jag fått vara med och göra. Det var moderklubben som startade det hela och som ville göra något för alla som kommit från krig och elände. Jag är stolt över att ha bidragit till att ge de här spelarna en ny tillhörighet, och har lärt känna flera av dem. De som lärde sig språket har det gått bäst för, en bor i Västerås och är lärare åt min son och Mohammed Mirre gick från jobb på svenska konsulatet i Venedig till Fotografiska muséet i Stockholm.

Du verkar brinna för idrotten som ett verktyg för integrering och utveckling för de unga?

– Det finns fortfarande ett stort utanförskap på ställen som Tjärna Ängar i Borlänge, jag kan bara inte fatta att stat och kommun inte förstår värdet av att satsa mer pengar på idrotten och ge fler ungdomar chansen. Bara för någon helg sedan spolades en enkel isbana upp på sportfältet i Borlänge, det kom över tvåhundra ungar för att åka skridsko. Det finns en sådan potential i det där.

Under dina bästa år fanns det många sköna profiler i bandyn – vilka är de bästa du spelat med eller mot?

– Hasse Johansson är den som påverkat mig mest och som var viktigast under åren i VSK, både som människa och spelare. Han gjorde att jag kände mig välkommen och trygg med att vara som jag var. Sedan finns det ju hur många bra spelare som helst... Samuli Niskanen, Ola Fredricson, Stefan "Lillis" Jonsson för att nämna några. Och i Sandviken var det speciellt att lira med Magnus Muhrén med sin oerhörda kvalitet. Men den allra bästa som någonsin funnits är Sergej Lomanov, det har jag alltid sagt och kommer inte att ändra på. Han är allas vår överman, Lomanov var oövervinnlig under 80-talet och fram till början av 90-talet. Han kunde helt på egen hand knäcka Sverige då.

Efter aktiva karriären har du haft några perioder som tränare, varav den senaste (2018–2021) i AIK. Hur ser du på framtiden för dig inom bandyn?

– Jag körde upp Tillberga i elitserien, men tackade 2014 nej till att bli huvudtränare i Västerås. Jag hade tre små barn hemma, och det blev roll som teknisk rådgivare i stället. Nu känner jag inte riktigt har kraften på det sätt som behövs, det handlar även om ekonomi. Det är svårt att leva på det. Men det är väl inte helt omöjligt att det kan bli något framöver. jag tror nog att jag kan sporten och att jag har mina kvaliteter som ledare, med det finns nedsidor också. Jag skulle kanske passa bättre för att hålla i logistik och sådant, och låta någon annan hålla i träningar, säger Pelle Fosshaug – en sällsynt spelare som lämnat ett evigt avtryck i bandyns historia.

Text: Peter Axman

60. Johanna Pettersson

Född: 19 augusti 1982.
Position: Mittfältare.
Moderklubb: Tranås BoIS.
Klubbar i karriären: Tranås, Sandvikens AIK, Skutskärs IF.
Meriter: Tre SM-guld, Sandvikens AIK (2007 och 2013), Skutskär (2018). Även SM-finaler 2003, –12, –19 och –20.
Sex VM-guld (2004, –06, –07, –08, –10, –12).
Vinnare av skytteligan 2003, –05, –06, –07, –08 och –10.
Årets spelare 2003, –05 och –08.
Årets ledare i svenska bandy 2018.
Bor: Gävle.
Familj: Sambo och två barn.
Yrke: Lärare/instruktör på bandygymnasiet i Sandviken.
Övrigt: Har suttit ett år i svenska bandyförbundets styrelse. Två gånger utsedd till Gästriklands bästa idrottskvinna.

I Tranås är ishockeyhallen och bandyplanen närmaste grannar och det går att promenera mellan dem med skridskoskydden på.Det ska svensk bandy vara tacksam för. Annars hade Johanna Pettersson inte blivit den skyttedrottning, den mästarinna och den viktiga förnyare för sin sport som hon aldrig verkar sluta vara. Nu väljs hon in i Svenska Bandyförbundets Hall of Fame.

För vi börjar där nu när Johanna Pettersson tar plats i Svenska Bandyförbudets Hall of Fame – i hockeyhallen alltså. Där pappa Pettersson var tränare och där hennes bröder hela tiden fanns.

– Jag följde ju bara med på deras träningar. Det var så naturligt för mig att lära mig åka skridskor. Och så spelade jag hockey när jag var liten, med grabbar förstås, det fanns ju inget flicklag, säger Johanna Pettersson.

Det kommer att återkomma i den här berättelsen; det här att Johanna Pettersson hela tiden söker sig till en miljö som passar henne bäst – eller om det är hon som får miljön att utvecklas åt rätt håll. För när Tranås BoiS bestämde sig för att starta ett flicklag – då var Johanna Pettersson där. Genast. Först på plats.

– Jag fortsatte ju spela hockey, men det här kändes mer rätt. Att hela tiden byta om i domarrummet som tjej i hockey, nej… i bandyn fanns ju tillhörigheten. Det blev naturligt. Och vi hade ju ett ganska bra lag också som nådde framgångar i flickornas World cup och i flick-SM – så jag valde bandyn, fortsätter Johanna.

Och Tranås. Länge. Där det blev elitseriespel redan i början av 2000-talet. Hon var för bra för flick- och juniorlandslag och klev direkt in i A-landslaget med sin allt vassare klubba.

– Det var flera klubbar som hörde av sig, men min värld var ju Tranås. Jag bodde här, jag gick i skolan här, jag spelade bandy här. Jag behövde väl inte mer. Men efter gymnasiet började jag få upp ögonen lite grann. Sandviken var ju en av klubbarna som låg på och just då började ju SAIK få framgångar och jag såg finalmatcher på teve – och till slut var det inget svårt val.

– Jag behövde väl egentligen ingen övertalning, men Per Lodin som funnits med hela tiden i SAIK var den som jag hade kontakt med – och jag ville plugga och spela bandy. Det var till slut ett enkelt val, säger Johanna Pettersson.

Under intervjun ligger ett välfyllt anteckningsblock med Johanna Petterssons meriter på bordet. De berättar om en idrottskarriär och ett liv på bandyis som få skapat åt sig själv. Men det är nästan så att Johanna Pettersson vänder bort blicken från siffrorna på skytteligatitlar, SM- och VM-guld och utmärkelser som spelare och ledare. Men inte av blygsamhet, utan – ja vadå?

– Det läggs ju på hög, jag ser det nu. Men jag har aldrig varit en sådan som jagat saker. Jag vill göra bra saker. Jag kan jobba hårt för det mår jag bra av. Det där är en följdeffekt och den är jättefin – och gör man jobbet varje dag i veckan så får man effekt, konstaterar hon.

Det är det dock många som gör. Men alla vinner inte skytteligan sex gånger, eller gör 58 mål i ett seriespel på 14 matcher som det blev 2006 – en notering som först slogs säsongen 2021–22 av Villa-Lidköpings Tilda Ström (73).

Alla är inte med och vinner sex raka VM-guld.

Alla blir inte utsedda till årets spelare tre gånger.

Alla blir inte… ni förstår vart vi är på väg?

– Det är väl min styrka då. Jag har tränat sedan jag var liten tjej, jag har alltid älskat att göra det. Jag orkar göra det varje dag, just för att jag mår bra av det själv. Det här är kanske något i mig som kommer hemifrån, fortsätter Johanna.

Letar man bland artiklar som skrivits om Johanna Pettersson så beskriver de snabbt och stereotypt den här skickliga målskytten som anfallare. Det rättar hon själv snabbt.

Det ska stå mittfältaren i faktalådan. Och där kommer också en förklaring och en bakgrund till vem hon var på isen och sedan vid sidan om – spelaren och ledaren som såg saker som inte andra såg. Som letade möjligheter, som tog nya vägar – och som vann tack vare sin nyfikenhet.

– Det här är märkligt. Jag missade inte en match under min elitkarriär på grund av skada eller sjukdom. Det var väl en stor dos tur, men också att jag skötte min kropp.

Ändå – som målskytt sticker man ju in klubban och kroppen på ställen på en bandyplan där det kan göra ont att vara.

– Ja, man får en del slag. Men jag kunde värdera lägen. Jag hade rätt klart för mig vad jag skulle göra när olika situationer uppstod. Det är också en mental kamp där ute. Ibland hade man en spelare framför sig och en bakom sig hela tiden. Så för att nå de där titlarna måste man slita lite mer än de andra…Titta på killar som Murren (Magnus Muhrén), Erik Pettersson eller Christoffer Edlund – det krävs dubbel effekt av dem som har superkrafter.

Hon har gjort målen. Och hon har nått målet. Flera gånger dessutom.

Och det visar sig att det finns guldkorn som glänser lite extra även i en hel skattkista. Ett ur minnenas arkiv. Ett som tydligen gav en insikt om vad som behövdes.

– Redan andra säsongen i SAIK gick vi till final och fick den där förstagångskänslan. Att gå till final var vinsten, men sedan klarade vi inte mer. Det blev platt fall, det blev väl 0–10 mot AIK. Men det är matcher man måste gå igenom. I en final handlar det om att vinna kampen, lagen kan allting om varandra redan. Man måste ut och kriga bara, sägeer Johanna Pettersson.

Längtan efter VM

Efter framgångarna, med första SM-guldet med SAIK 2007, kom efter några säsonger en svacka i karriären och ett kort-kort uppehåll när hon sökte med blicken utan att först se utmaningen. Men den fanns där. På Trudstadion i Irkutsk.

– Jag ville verkligen spela VM igen och det var något enormt att uppleva. Vi hade ett bra landslag då och trycket var enormt under finalen.

11 600 åskådare såg matchen där Johanna Pettersson kvitterade till 1–1 – och Sverige och hon sedan vann sitt sjätte raka VM-guld.

– Hela den upplevelsen. Resan, finalmatchen, allt. Man kände sig som ett proffs, berättar hon.

Den säsongen gick SAIK också till final utan att ha förlorat en match under hela säsongen – förrän efter förlängning mot AIK.

– Jag kände att jag ville ha ett SM-guld med det här laget. Det var mycket ett nytt, ungt gäng i SAIK och jag kände att jag ville vinna ett guld med dem.

Så blev det också, när SAIK tog sitt andra mästerskap på 2000-talet och under Johanna Petterssons era.

– Sedan trodde jag att jag var klar. Det trodde jag verkligen. Sedan kom det här med Skutskär, som egentligen började som en skämtgrej, mellan Louise Andersson och mig och hennes systrar Malin och Camilla hakade på. Men sedan ringde Kent Hockman och det rullade igång och samtidigt tyckte jag att dambandyn börjat gå på lågvarv, det var lite mellanmjölk.

Där, i Skutskärs gröngula dräkt och på en utomhusplan som hade återuppstått några år tidigare, var Johanna Pettersson med och skapade något unikt. Utan att det egentligen var meningen.

– Vi samlade ihop ett gäng som ville spela bandy med hjärtat. Malin Andersson sa åt mig att om du blir tränare och spelar så skriver jag på – och så följde en rad andra spelare med.

– Vi fick skapa vår egen miljö. Det var väl inte perfekta förhållanden, men det finns idioter som jag och några till tydligen. Man har kul när man gör bra saker. Man har kul när man lägger ned hårt jobb. Och jag tror att vi var bland dem som tränade hårdast, Säger Johanna Pettersson.

Den där säsongen i allsvenskan kunde ha gjorts på en skridsko. Sedan kom första elitseriesäsong.

– En kväll när vi skulle träna var det snöstorm. De flesta hade väl inte ens gått ut. Men det här gänget… vi körde skridskofys med skyfflarna och skottade upp en plan där vi kunde spela fyra mot fyra och alla körde stenhårt. Vi hittade styrkan i sådana delar och vi visste hela tiden att motståndarna, när de satt i bussen, bara skulle tycka det var jobbigt att möta oss på vår hemmaplan.

– Men sedan. Att vi vann SM-guldet. Det var det ju ingen som trodde. Vi blev ju fyra i serien, men sedan valde inte Kareby som vann oss utan AIK – och vi fick möta Västerås SK, säger en nöjd Johanna Petterrson.

I den första hemmamatchen vann Skutskär med uddamålet, men förlorade sedan den andra semifinalen i ABB arena – och det blev en avgörande.

– Efter uppvärmningen hade jag hittat en gammal buckla i omklädningsrummet och ställde fram den. När spelarna kom in tittat de på den och var knäpptysta. Ingen sa något. Jag kunde inte läsa av vad det hade fått för effekt eller vart det skulle ta vägen.

Det bar ända till Studenternas. Det bar till Skutskärs första SM-final sedan 1964. Det bar ända fram till ett sensationellt SM-guld.

– Jag tänkte direkt efter att vi slagit VSK att nu puttar jag in allt. Jag hade tidigare samlat alla informella ledare i laget, tjejer som varit med förr. Malin, Sara Adolfsson, Alina Zinkevitj, Linnea Gunnarsson för att de skulle ge energi till alla andra.

– Under en finalveckan svävar alla iväg, så är det alltid. Men vi satte oss ned redan på måndagen och pratade om kläder, frisyrer, allt det där andra och var klara med det. Och jag märkte att ingen var trött. Och jag tänkte – vem ska kunna köra över det här laget.

Ingen visade det sig.

– AIK hade ju halva svenska och ryska landslaget. Vi hade en blandning av rutin och unga spelare. Och jag sa bara – håll i början. De kommer att storma oss – men sedan avtog deras press. Vi gjorde 1–0, vi fick vår straff och vi avgjorde med ett hörnmål, säger Johanna.

Här är titeln som Johanna Pettersson vann som både spelare och ledare.

Det märks i rösten, när hon med värme och känsla i orden berättar om en final som lyfte svensk dambandy med ett publikrekord på 5 198.

– Jag har fattat det efteråt. Vad vi betydde för svensk dambandy och vad den här finalen betydde. Nu är man ju kvar där uppe publikmässigt och det har blivit en explosion i sporten. Man såg nog oss som en underdog och alla gillar en sån. Ja, förutom konkurrenterna då.

Skutskär gick till final och föll knappt två säsonger i rad efter det, men lade inför säsongen 2022–23 ned damlaget.

– I längden var det kanske inte hållbart. Inte på den nivån. Men för mig var det fantastiskt att få vara med om och säkert för många andra i klubben också.

– Jag har aldrig lockats av att komma till ett lag för att vara med och vinna. Jag vill vara den som är med och skapar en stark grupp och det fick jag vara med om här.

Förutom den är SM-guldmedaljen om halsen så fick Johanna Pettersson också utmärkelsen Årets ledare i svensk bandy, som blott den andra kvinnan någonsin. Efter Skutskär var karriären som spelare över. Och också som ledare nere vid isen. Nu handlar det om att förbereda kommande generationer – på olika platser.

– Nu är det privat mina egna barn som jag vill ska få prova på det som de vill – och så jobbet som jag stortrivs med. Något lag vill jag inte jobba med, det har jag gjort klart.

Johanna Pettersson är instruktör på bandygymnasiet i Sandviken.

– De som kommer hit vill något. De vill träna mycket och de tar åt sig instruktioner. Det här gillar jag.

Meritlistan här intill kunde förresten ha utökats ytterligare – för Pettersson har några gånger varit SVT:s expertkommentator på sändningarna från SM-finalerna.

– Jag fick frågan tidigt 2018 också, men sa väl till slut att jag inte skulle ha tid, säger hon med ett skratt.

Klokt och vettigt. Man har ju inte tid att kommentera den bandyhistoria man själv ska vara med och skriva på isen. Och nu är Johanna Pettersson invald i Svenska Bandyförbundets Hall of Fame som nr 60 och som femte kvinna.

Text: Lars Östling