”Vad fan gör vi med bandyn?” – Håkanson och Andersson om en sport mellan tradition och förändring

Vad ska svensk bandy förändra och vad får sporten absolut inte tappa? Under Svenska Cupens finalhelg i Bollnäs möttes författaren Nils Håkanson och Svenska Bandyförbundets generalsekreterare Daniel Andersson i ett samtal om hallar, synlighet, traditioner och bandyns framtid. Men ganska snabbt vände Håkanson på hela frågan.

– Jag tycker nog att bandyn är perfekt som den är och att frågan är lite felställd. Frågan är inte vad vi ska göra med bandyn, utan vad vi ska göra med resten av världen som inte är bandy, sade Nils Håkanson.

Samtalet arrangerades efter att Svenska Bandyförbundet bland annat frågat sina följare vad som måste förändras inom bandyn och vad sporten aldrig får förlora. Svaren spände från krav på fler hallar och större synlighet till förslag om nya spelformer, förändrade regler och en önskan om att i princip inte ändra någonting alls.

För Håkanson, aktuell med romanen Bandy Futura, finns en risk i att bandyn ständigt jämför sig med betydligt större sporter.

– Det är ofta i bandysammanhang som man jämför sig med fotboll eller ishockey och säger: varför är vi inte så stora? Då missar man ganska mycket av allt det som är bra. 

Den stora isen är inte förhandlingsbar

Daniel Andersson pekade ut några delar som han menar utgör fundamentet för svensk bandy: den stora isen, spelarnas skicklighet, föreningslivet och det ideella engagemanget.

– De stora frågorna får vi aldrig på något sätt tulla på. Men egentligen allt annat måste vi kunna hantera och vrida och vända på, sade han.

Det blev särskilt tydligt när diskussionen kom in på olika spelformer och idéer om att förändra själva spelet.

Håkanson var tydlig med att han inte ser någon poäng i att försöka göra bandyn mer lik ishockeyn.

– Jag tycker att alla försök att få bandy att likna hockey är helt värdelösa. Spelet är i stort sett perfekt. Man kan kanske finjustera någon grej, men att försöka skapa ett helt annat spel, då tror jag att man tappar bort sig lite. 

Andersson gjorde samtidigt skillnad mellan elitbandyn och vägen in i sporten. Den stora isen är fundamentet, men mindre spelformer och rinkar kan enligt honom vara ett sätt att låta barn upptäcka bandyn även på orter där det saknas fullstor is eller bandyhall. 

Olika perspektiv på inne och ute 

En av de tydligaste skiljelinjerna i samtalet handlade om inne och ute.

Håkanson beskrev bandyns förflyttning från utomhusidrott till hallar som en förändring som få andra lagidrotter har behövt genomgå. Han såg hallarna som nödvändiga på många håll, men lyfte samtidigt värdet i det oförutsägbara med utomhusbandyn.

– Risken för slagregn, hagel, snö, en fantastisk utekväll under en stjärnbeströdd himmel. Allt det där, ur supporterperspektiv, är bara plus.

Andersson var betydligt mer kategorisk när det gäller elitverksamheten.

– Elitverksamhet ska hålla till inomhus, punkt slut. Du behöver veta vilken tid du ska träna och vilken tid du ska spela din match. Det är de förutsättningarna som krävs för de allra bästa spelarna för att prestera. 

Han pekade också på utvecklingen på orter där hallar har byggts och där antalet medlemmar och aktiva enligt honom ökat kraftigt. 

Håkanson såg däremot inget motsatsförhållande i att elitbandyn spelas inne samtidigt som delar av utomhustraditionen lever vidare.

– I utesporten finns det vissa värden som man fortfarande kan ta hand om lokalt beroende på förutsättningarna, sade han och lyfte möjligheten till enstaka utomhusmatcher.

”Vad menar vi egentligen med synlighet?”

När samtalet gick vidare till bandyns synlighet blev både Håkanson och Andersson kritiska till föreställningen att framgång måste mätas i utrymme i de traditionella rikstäckande medierna.

Håkanson konstaterade att digitaliseringen förändrat hela idrottsoffentligheten och samtidigt gjort det ännu svårare för mindre sporter att konkurrera med fotboll och ishockey.

Men han ifrågasatte också om tv-exponering verkligen är den viktigaste måttstocken.

– Det är inte det som är själva motorn i bandyn, att man syns, utan det är det man gör. Det är det man gör i föreningarna och om det fungerar. Bandy i Sverige är redan en stor verksamhet och det finns ingen anledning att säga att det är misslyckat bara för att det inte syns eller för att Viaplay inte vill sända. 

Andersson höll med och pekade på att begreppet synlighet behöver problematiseras.

– Vad är det vi menar egentligen när vi säger att vi måste synas mer? Klart att vi vill synas i SVT, men det finns andra vägar och dem måste vi skapa själva. 

Håkanson lyfte i stället fungerande supporterföreningar, starka möten mellan lag och lokalt engagemang som en möjlig väg till tillväxt.

– Då växer det utifrån det. Och sedan kanske Viaplay ringer upp en vacker dag, men det är inte slutmålet. 

Nils Håkanson och Daniel Andersson, Foto: Therése Eriksson

”Bandyn späker sig i tid och otid”

Kanske blev samtalets tydligaste gemensamma nämnare frågan om bandyns självbild.

På frågan om svensk bandy är tillräckligt stolt över det den redan har svarade Håkanson nej.

– Bandyn späker sig i tid och otid. Dels jämför man sig med hockeyn och fotbollen och säger att man är dålig för att man inte är hockey eller fotboll. Sedan jämför man sig med hur det var förr i tiden och säger att det alltid var bättre förr. Ur det där vinner man kanske inte någon kraft framåt. 

Han berättade om ett samtal mellan ett antal bandyföräldrar som oroade sig över hur de skulle få ihop ett ungdomslag. När en av dem presenterade en konkret lösning återgick de andra snart till att prata om hur många ungdomslag som funnits på 1990-talet.

– Den här nostalgin är liksom praktiskt i vägen lite grann. 

Det konstiga kan vara en tillgång

Men all nostalgi är inte ett problem.

När samtalet kom in på annandagsbandyn och SM-finalen argumenterade Håkanson för att bandyn tvärtom borde förstärka sådant som gör sporten annorlunda.

– Ta till vara på så många konstiga saker som möjligt. För folk utifrån är annandagsbandyn jättemystisk och konstig och därför är den värdefull. Att förstärka allt som är kufiskt, konstigt och originellt tror jag är något bandyn kan göra som inte fotbollen eller hockeyn kan göra. 

Andersson lyfte annandagen som en tradition som skapar naturliga samlingsplatser när människor återvänder till sina hemorter över julen.

När SM-finalen diskuterades var de två däremot inte helt överens. Andersson beskrev finalen som bandyns kanske viktigaste gemensamma evenemang och menade att sporten behöver bli bättre på att få föreningar och ungdomar att komma dit. Håkanson menade samtidigt att något av känslan av hela Bandysverige samlat på samma plats försvunnit efter flytten från Uppsala till Västerås. 

Samtalet gav inget enkelt svar på frågan i rubriken. Men kanske en annan utgångspunkt. Att svensk bandy behöver utvecklas utan att utgå från att den måste bli någonting annat.

Och att en del av jobbet framåt kan börja med att bli bättre på att se värdet i det som redan finns.

Efter samtalet signerade Nils Håkanson sin bok Bandy Futura Foto: Therése Eriksson