De väljs in i bandyns Hall of Fame 2022

Att väljas in i svenska Bandyförbundets Bandy Hall of Fame är en ära. På denna sida presenteras de profiler som valts in i Svensk Bandy Hall of Fame 2022. För att bli nominerad och därefter eventuellt invald krävs att kandidaterna inte ska ha varit aktiva spelare på elitnivå de senaste tio åren. Kandidater kan nomineras för sin historiska betydelse, även om meriterna som bandyaktiva inte varit betydande. De utvalda namnen är i görligaste mån fördelade såväl geografiskt, tidsepokmässigt som på olika spelpositioner och funktioner.

Invalda in den elfte selektionen (2022) är:

Klicka på namnen för att komma till texterna



    Seth Howander

    Seth Howander - (1892–1981) en av landets främsta allroundidrottsmän genom tiderna

    Seth Howander växte upp på Svartbäcksgatan i Uppsala tillsammans med två systrar och sex bröder. Påverkad av sina äldre bröder kom han tidigt i kontakt med idrotten. Vintertid handlade det främst om skridskoåkning på Fyrisån och bandyspel med primitiva klubbor.

    Flera finalspelande bröder

    1907 blev storebror Nils svensk mästare när IFK Uppsala vann den första SM-finalen över IFK Gävle med 4–1. 1910 fick Nils sällskap av lillebror Seth. Uppsalakamraterna spelade sin andra SM-final och på högeryttern skrinnade 17-årige Seth Howander, den dittills yngste finalisten. Uppsala vann över IFK Stockholm med 2–0 och ”Settan”, som han allmänt kallades, fick beröm av ”de stora farbröderna” Sune Almkvist, Hans Lindman och storebror Nils, som spelade centerhalv.

    I finalerna 1911 och 1912 ersattes Seth av en annan Howander-broder Jim, dryga året äldre. 1913 gjorde ”Settan” finalcomeback, nu som målvakt mot AIK! Situationen var den här: I finalerna 1910, 1911 och 1912 hade Emil ”Emma” Wennberg vaktat Uppsalamålet (vinst i alla, delad 1912). ”Emma” var vår förste stormålvakt, greppsäker och reflexsnabb.

    Han släppte bara in ett mål på de tre finalmatcherna. Men 1913 lade ”Emma” av. Vem skulle nu vakta Uppsalamålet? I juniorlaget fanns det en lovande målvakt som kallades ”Sleven” (Sven Säfwenberg, den blivande stormålvakten), men han bedömdes som 15-åring vara för ung. Valet föll i stället på ”Settan”, en humörspelare, som kunde spela överallt.

    Satsningen på ”Settan” visade sig vara riktig. Uppsala vann med 2–1 efter en stormatch av den nye målvakten. Så här beskrivs hans insats i ”Boken om Bandy” (1948) i ett dåtida referat: ”Han (Seth) kom i fullkomlig trance i målet och utvidgade sitt arbetsområde till hela kortsidan mellan de två hörnflaggorna. Han gjorde utrusningar som en galning, kastade sig över allt och alla, dök som en besatt, tog varenda boll. AIK-arna trodde sig ha att göra med en övernaturlig varelse”.

    7 SM-guld

    ”Settan” kom att spela ytterligare sju SM-finaler (varav ett omspel). Men något mer jobb i målet blev det inte. Han flyttades upp som halvback (1915) , därefter spelade han tuff högerback (1916, 1918, 1919, 1920, 1921) ”Settans” finalkarriär kan summeras så här:

    1910: 2–0 mot IFK Stockholm, högerytter

    1913: 2–1 mot AIK, målvakt, första Stadionfinalen

    1915: 2–0 mot AIK, högerhalv

    1916: 3–2 mot Djurgården, högerback

    1918: 2–2 mot Sirius, högerback Stadion, 4-1 i omspel på Studenternas, högerback

    1919: 8–2 mot IK Göta, högerback

    1920: 3–2 mot IF Linnéa, högerback, på tidernas sämsta finalis på Stadion med vägbockar utplacerade där det var isfritt!

    1921: 2–2 mot Sirius på Studenternas, högerback, skadad 2-5 i omspel på Stadion. Kunde ej medverka.

    Han kunde spela överallt

    Officiella landskamper i bandy kom igång 1919. Och fram till 1927 handlade det bara om matcher mot Finland. Premiären ägde rum den 23 februari 1919 i Helsingfors och det svenska laget bestod av sex spelare från IFK Uppsala. Högerback i laget spelade Seth Howander. Det började bra, Sverige tog ledningen genom Bertil Reuter från Västerås SK, men sen tog det roliga slut. ”Settan” skadades och Finland vann med 4–1. ”Settan” medverkade i ytterligare två finnkamper och då gick det bättre. Båda spelades på Stockholms Stadion, 3-3 1920 och 5-3 1924.

    Seth Howander är utan tvekan den främste allroundspelare som svensk bandy fostrat. Han blev svensk mästare som målvakt, högerback, ytterhalvback och högerytter! Den kombinationen är fortfarande oöverträffad. ”Settan” var en humörspelare, en av de skickligaste målvakter vi haft och en stenhård back. Hans argaste konkurrent var Harry Eriksson, vänsterytter i Sirius.

    I ”Boken om bandy” kan vi läsa: ”De två hade många blodiga sammandrabbningar och det hände att båda blev utburna. Men de kom alltid in igen antingen nu revbenen eller näsbenet hade kvar sina gamla lägen eller icke”.

    Tvåmålsskytt i premiären

    Landskampen i Helsingfors 1919 var inte ”Settans” första. Den gjorde han redan 1913 mot Ryssland i Moskva. I fotboll. ”Settan” spelade center och gjorde två mål när Sverige vann med 4–1. Samma år spelade han ytterligare en landskamp, mot Ungern i Budapest, 0–2. ”Settan” tillhörde IFK Uppsala även i fotboll.

    OS-debut som målvakt

    1920 var det premiär för ishockey på OS-programmet - vid sommar-OS i Antwerpen! I Sverige spelades det inte ishockey på den här tiden, men ändå anmäldes ett lag, som bestod av våra bästa bandyspelare.

    En trupp av 11 spelare togs ut, däribland Seth Howander som utespelare. Till målvakt utsågs Albin ”Abbe” Jansson från Järva IS. Men då ”Abbe” fick en puck i ögat under träningen i Stockholms Stadions innandömen (!), fick ”Settan” överta målvaktsjobbet, då han hade rutin från bandyn. Då OS ägde rum i slutet av april, blev det ingen isträning för det svenska laget. Konstis fanns ännu inte att tillgå i Sverige, därför fick Stadions korridorer duga. Spelarna fick lära sig reglerna och träna skott.

    Premiären ägde rum mot hemmanationen Belgien. ”Settan” höll nollan när Sverige vann med 8–0. Därmed är ”Settan” unik i svensk bollspelshistoria i ytterligare ett avseende. Han är den ende som spelat med i en premiärlandskamp i två sporter - bandy och ishockey. ”Settan” vaktade kassen i ytterligare fem OS-matcher, i en delade han och ”Abbe” på jobbet. Sverige blev fyra i turneringen. Kanada segrade.

    Seth ”Settan” Howander
    Född: 6 oktober 1882
    Död: 14 september 1981
    Position: Främst högerback, men Seth spelade överallt, även målvakt
    Klubbar: IFK Uppsala (1905-26), Råsunda IS (1927-30)
    Landskamper: 3A (1919-24)
    Stor grabb: nr 63
    Meriter: 7 SM-guld, 1910, 1913, 1915, 1916, 1918, 1919, 1920. SM-silver 1921, vinst i Nordiska Spelen 1917
    Övriga meriter: 2 A-landskamper i fotboll 1913, 2 mål, 6 A-landskamper i ishockey 1920.
    Yrke: Banktjänsteman
    Kuriosa: Broder Nils vann 6 SM, 1907, 1910,1911,1915, 1916, 1917. Broder Jim 2 SM 1911, 1912. Broder Erik 1916. Broder Martin finalförlust 1921, Broder Sven A-lagspelare i Uppsala 1911-14. Det var bara äldsta brodern Jean Teodor som inte spelade i bandy.Han var den främste av sex bandyspelande bröder och vann 7 SM-guld som målvakt, back, halvback och forward. Han spelade med i tidernas första svenska landslag i både bandy och ishockey. Han blev den första med titeln ”idrottens riddare” – den exklusiva skara bollspelare som varit landslagsmän i bandy, fotboll och ishockey!

    Text: Claes G Bengtsson, redigering: Jan Ternhag



    Örjan Modin


    Örjan Modin - ikonen från Ljusdal

    Han var med och ledde Ljusdals BK under klubbens storhetstid – och där glimmar det där enda SM-guldet från 1975 fortfarande lite extra. Örjan Modin tar nu plats i bandyns Hall of Fame.

    – Vad som sticker ut? Ja, det är ju vinsterna i SM-finalerna – men också slutspelen med Ljusdal de sista åren, säger Modin om sin karriär.

    Det där sista illustrerar lite extra vad Modin betytt för sitt Ljusdals BK, där han var lagkapten, pådrivare och sammanhållande kraft under flera generationer av laguppställningar. Så vi börjar där. I slutet av en lång, framgångsrik och stark karriär.

    – Vi kom ju tillbaka efter några tuffa år och var bra där på 80-talet, men hade oturen att stöta på Boltic där i kvartsfinalerna – och de var ju hopplöst bra. Men att vi kom så långt visade ju att Ljusdal hela tiden kunde få fram, nya unga duktiga spelare. Det var en styrka i klubben, säger Örjan Modin.

    1984 tyckte till slut Örjan Modin själv att det var dags att sluta spela bandy, vid 41 års ålder. Detta efter att ha spelat bandy på elitnivå sedan debuten i Ljusdals BK vintern 1960 och oerhört starkt blivit förknippad med de gulgröna färgerna och med orten. Men, faktiskt: Ljusdalsikonen är född i Bollnäs – och började egentligen spela bandy på allvar på Ön i Edsbyn.

    – Då stod jag faktiskt i mål. Utespelare blev jag sedan när vi flyttade till Ljusdal när jag var 13 år, säger Örjan Modin.

    Och det tog inte lång tid förrän bolltalangen Modin fanns på isen i Ljusdals allsvenska lag. Han var 16 år när debuten skedde vintern 1960 – och det var inledningen på en virvlande framfart på bandyisar, ja inte bara där förresten.

    Jobb och bandy i härlig förening

    Det var faktiskt yrkeslivet och fotbollen som förde honom till Örebro där han var med och vann SM-guld med Örebro SK 1967. Faktiskt ÖSK:s senaste SM-guld.

    – Jag jobbade som polis i Gävle något år och spelade fotboll i polisens division 6-klubb, men Gefle IF fick nys om mig – så jag började där, för att sedan vara med om att kvala till allsvenskan 1965. Vi mötte Örebro i en vänskapsmatch och jag gjorde mål och då fanns intresse från ÖSK.

    Det blev dock inte något allsvenskt fotbollsspel, utan i stället fick Örjan Modin jobb som fritidskonsulent där han efterträdde Orvar Bergmark när denne blev förbundskapten – och tränarsyssla i IFK Örebro i fotbollsfyran.

    Och – det här: Spel i Örebro SK i bandyallsvenskan – som alltså slutade med en guldsäsong när Örjan var med och vann SM-finalen mot Göta med 3–1 där våren 1967.Sedan vände han hem till Ljusdal igen, och det var en guldklimp som Ljusdals BK fick hem.

    – Jag blev spelande tränare och det var jag i elva år, ända tills Thomas Fors tog över och sedan fortsatte jag alltså som spelare, säger Modin.

    Elva framgångsrika år ska vi snabbt placera in. För Ljusdals BK var nere i division 2 och vände när Modin återvände. Men sedan satte allting fart. Modin styrde sitt LBK på isen och hade parallellt en plats i landslaget. Tre VM blev det. Han missade 1969 på grund av skada och efter 1973 valde han att tacka nej till landslaget i fortsättningen.

    – Det fick räcka med att vara spelande tränare i Ljusdal och att ha småbarn hemma.

    Dessutom var Ljusdal då på toppen. 1970 nådde man SM-finalen för första gången, men det blev förlust med 2–6 mot Katrineholm. Två år senare blev det en ny SM-final, men återigen var Katrineholm för starkt.

    – Vi var bra där hela tiden och var nära någon mer final, säger Modin.

    Sedan kom 1975.

    Efterlängtat finalspel

    – Det är ju ett fantastiskt minne, att få vara med och vinna en SM-final, säger Modin om det där SM-guldet som togs mot Villa Lidköping efter 8–4.

    Modin fick höja SM-bucklan på Söderstadion inför 17 671 åskådare på Söderstadion.

    – Vi hade ett riktigt bra lag den gången. Vilket gjorde att andra klubbar snabbt högg och från laget försvann till andra klubbar femmålsskytten Stefan Johansson, Torbjörn Ek, Bengt Eriksson och målvakten Lars-Göran Persson bland annat.

    Ljusdals BK och Örjan Modin fick börja om. Vilket man alltså gjorde, med okuvlig vilja och ambition – vilket visade sig med återkomsten på hög nivå under början av 80-talet.

    – Det är därför som det är ett starkt minne, förutom SM-gulden. Hur vi lyckades bygga upp ett nytt lag.

    Under Örjan Modins tid så hade inte bara Ljusdals BK sina finaste stunder i svensk bandy – utan såg också till att utveckla den internationella bandyn med World cup.

    – Jag var med och spelade den första cupen 1974 tills jag slutade och det var en otrolig känsla att få åka in på isen i den så kallade nattmatcherna. Vi vann aldrig cupen, men vi var väldigt nära några gånger. Vi orkade aldrig riktigt ända fram, vi spelade flera finaler, i och med att vi spelade den där nattmatchen varje år. Vi brukar skylla på att vi inte fick vinna för Björn Swartswe.

    Nu tar alltså Örjan Modin plats i svensk bandys Hall of Fame som nr 54.

    – Det är verkligen hedrande, jag blir oerhört glad och stolt. Det känns fint att bli uppmärksammad och ihågkommen på det här sättet, säger han.

    Text: Stisse Åberg



    Kent Hultqvist

    Kenth Hultqvist - bandysportens store gentleman

    Allting började på Wilhelm Petris väg i Vetlanda. Många år senare stod han där med fyra VM-guld och fem SM-titlar. Möt Kenth Hultqvist, 64, som 2022 väljs in i bandyns Hall of Fame.

    - Jag är otroligt stolt och hedrad, säger Kenth, en av bandysportens genom tiderna största gentlemän. Först som sist ska poängteras i sammanhanget: Kenth Hultqvist har alltid, och kommer alltid, att hylla devisen “laget framför jaget”.

    Som bandyspelare.

    Som bandyledare.

    Som företagscoach.

    Med det sagt kan Mister Ödmjuk kosta på sig ett stort leende och ett stort tack för att han nu uppmärksammas för sina insatser inom bandysporten.

    – Det är så många som har bidragit till det här, alla mina tidigare lagkamrater, alla ledare som gjort mig till den jag är, säger Kenth Hultqvist.

    Född och uppväxt i Vetlanda var steget till en is inte långt. Närmare bestämt ett 100-tal meter från hemmet på Wilhelm Petris väg.

    – Jag åkte skridsko på gatan dit och i en gran satt det en strålkastare som man fick tända själv och som lyste upp den spolade isen, minns Kenth, som tidigt blev bra i både fotboll och bandy.

    Med kompisen Pelle Lennartsson, mycket framgångsrik i både bandy och fotboll även i vuxen ålder, blev de ett radarpar i ungdomsåren.

    – Vi låg på BB samtidigt och sedan följdes vi åt. Man kan väl säga att vi inspirerade varandra på ett bra sätt.

    I fotboll var Kenth Hultqvist en fruktad målskytt, oftast med Per Lennartsson som framspelare. I bandy ställde sig Kenth tidigt frågan vad han borde bli bäst på för att hitta sin rätta plats i laget. Valet föll sig snart ganska naturligt - som defensiv mittfältare.

    Som sådan fick han sällan de stora rubrikerna, men det var Kenth som gjorde grovjobbet, som kämpade och tränade stenhårt och som blev en mycket viktig kugge i maskineriet.

    Prisad karriär

    I ungdomen i Vetlanda BK där han A-lagsdebuterade som 16-åring. Som senior i IF Boltic och sedan VBK igen.

    – Jobbet i det tysta gav mig mycket bekräftelse inifrån laget. Annars är det väl så att som ledare tittar du på matchen medan publiken mer tittar på bollen, säger Kenth Hultqvist.

    Säsongen 79/80 anslöt Kenth Hultqvist till det årtiondets bandysuverän, IF Boltic. Året före hade värmlänningarna tagit sitt första SM-guld och det skulle komma mera.

    – Jag såg ju upp till Boltic, deras sätt att lyfta träningsmässigt och att de såg hela människan, helhetsintrycket imponerade. Och så fanns det ju redan några smålänningar där - tränaren Curt Einarsson, Pelle Engstrand och Pelle Togner. Där och då bestämde jag mig för att helhjärtat satsa på bandy, säger Kenth Hultqvist, vars nya klubb förmedlade bra bilder och gav stora möjligheter att utvecklas.

    – Hela satsningen imponerade, tillägger han.

    Redan under sin första säsong i Boltic blev det SM-guld. Det skulle bli tre till innan han vände åter till Vetlanda.

    – Jag är en typisk träningsprodukt och kände att jag blev mer och mer delaktig ju mer jag utvecklades. I min sista final med Boltic hade jag en viktig roll med mycket ansvar. Åren i Boltic var väldigt bra och Karlstad har sedan dess legat mig varmt om hjärtat, fortsätter Hultqvist.

    Åter i Vetlanda BK, året var 1984, bidrog Kenth starkt till att klubben flyttade fram sina positioner och 1986 var det dags för en plats i SM-finalen mot Boltic.

    – Det var stort, en fin upplevelse med otroligt mycket folk som stöttade. Vi kom med bussen och det var ett gult hav som mötte oss. Vi vann finalen med 2–1 och bröt Boltics svit efter sju raka guld, säger Kenth Hultqvist stolt.

    Det blev ytterligare två SM-finaler i den gula VBK-tröjan, 1988 och 1989, men båda slutade med förlust. Först 2–5 mot Boltic, sedan 3–7 mot Västerås SK. I samma veva som Kenth återvände till Vetlanda fick han göra landslagsdebut.

    – Min roll som defensiv mittfältare behövdes. Dåvarande förbundskaptenen Håkan Sundin såg mig och gav mig förtroende.

    Kenth Hultqvist hade vid det här laget också utvecklat förmågan att hamna i målprotokollet tack vare att ofta hålla sig framme på hörnreturer och sätta dit bollen. Något som mittfältsgiganten Ola Johansson påpekade i samband med en landslagssamling:

    – Om du i din roll som defensiv mittfältare gör fler mål än jag den här säsongen, då lägger jag av, sa Ola Johansson i ett läge, när han själv stod på 16 mål i seriespelet och Kenth på 19.

    Det skulle bara dröja ett par år innan Kenth Hultqvist fick lyfta en ny buckla. VM-titeln 1987 bärgades på svensk is. Finalen spelades på Söderstadion i Stockholm och Sverige vann med 7–2 mot Finland. Ryssland fick nöja sig med brons.

    – Det är som spelare mitt bästa landslagsminne, konstaterar Kenth Hultqvist.

    Livet kom i vägen

    Elitkarriären avslutades relativt tidigt för att vara bandyspelare.

    – Det var så mycket annat, familj med två barn, ett tidskrävande jobb och en känsla av att jag inte kunde tillföra så mycket som jag själv ville. Det fick vara nog helt enkelt, säger Hultqvist.

    Kenth trappade sedan ned med ett spelande tränaruppdrag på division 2-nivå i Öjaby IS.

    – Jag ville fortfarande uppleva känslan och doften i omklädningsrummet och det var verkligen roliga år. Möjligheten att få kliva in och fundera över andras utveckling var inspirerade.

    Så småningom fick Kenth Hultqvist en förfrågan från gamle lagkamraten och dåvarande förbundskaptenen Stefan Karlsson om han ville bli assisterande förbundskapten för herrlandslaget och nappade förstås på kroken.

    – Vi hade ett bra och givande samarbete, Stefan och jag. För egen del hade jag ju fått kunskap och inspiration från många ledare och andra genom åren.

    Revanschlusta gav utdelning

    Kulmen på samarbetet kom 1997 då Sverige vann VM-guld efter finalseger mot Ryssland med hela 10–5.Efter tiden som assisterande förbundskapten (1995-1999) tog Kenth Hultqvist själv över huvudansvaret för landslaget fram till 2005. På en presskonferens 2001, efter Rysslands finalseger med 6–1 mot Sverige, stack ryssarna ut hakan. “Sverige kommer aldrig mer att vinna ett VM”, minns Kenth Hultqvist att de sa och de orden gav rejält med inspiration. Två år senare stod Sverige som guldvinnare, på rysk mark dessutom. Närmare bestämt i Archangelsk. Två år därefter blev det guld igen, i 1000-årsfirande Kazan.

    – Det blev väl inte världens fest där borta direkt för ryssarna, säger Hultqvist.

    Två VM-guld alltså under Kenth Hultqvists tid som förbundskapten där hans grundtanke var att alla skulle längta till landslaget, till utveckling och att få spela med och mot de bästa, vilket är en otrolig förmån. Att spela en VM-final skulle vara det största av allt, och det tycker Kent Hultqvist att han lyckades med. Så småningom blev Kenth Hultqvist en av huvudpersonerna bakom “GAIS-projektet”, Göteborgs bandystolthet under några år. Med en isparkett på Heden mitt i Göteborg tog sig GAIS, med en stomme från Höjden och handplockade nyförvärv, upp i elitserien.

    – Vi hade tur de första tre åren med riktiga vintrar. 60 000 göteborgare åkte skridskor på Heden vintertid, det var succé, säger Kenth Hultqvist.

    Men behovet av en bandybana inomhus växte sig allt starkare på grund av milda vintrar och bygget av en hall på Ruddalen var klubbat efter beslut i kommunstyrelsen.

    – Men projektet lades på is i sista sekund beroende på politisk oenighet och ett styrelsebeslut i GAIS betydde nedläggning. Det var synd. Sverige hade behövt bandyn i Göteborg, säger Kenth Hultqvist.

    Näringsliv och idrott i nära samarbete

    Sedan många år tillbaka jobbar Kenth som föreläsare och tränar människor i företag med en klar koppling mellan idrott och näringsliv.

    – Näringslivet blir mer och mer likt idrotten, konstaterar Kenth Hultqvist, som på frågan om vilken som är den bäste spelare han lirat bandy med rabblar upp ett helt lag. Och en handfull ledare som betytt mest. Sådan är han, bandyns Mister Ödmjuk. Men så kommer han plötsligt på en person som trots allt kanske betydde allra mest.

    – Vaktmästaren på Tjustkulle! Han hette Arne, såg alla och var alltid glad och hygglig. Varje gång jag kom dit för att åka skridskor på hockeyrinken sa han: “Tjena Kenth, hur mår du? Välkommen hit!” Han betydde mycket för mig, avslutar Kent Hultqvist.

    Tänk om Arne hade varit sur och vresig?

    Då kanske inte lille Kenth hade blivit en stor bandyprofil senare i livet.


    Kent Hultqvist
    Född: 27 februari 1958.
    Klubbar: Vetlanda BK, IF Boltic, Öjaby IS.
    Position: Mittfältare.
    Meriter: Fyra VM-guld, ett som spelare (1987), ett som assisterande förbundskapten (1997) och två som förbundskapten (2003 och 2005), tre VM-silver, fem SM-guld, fyra med IF Boltic (1980-83) och ett med Vetlanda BK (1986), två SM-silver med VBK (1988-89), flera World Cup-segrar, 49 A-landskamper, stor grabb nr 189, invald i bandyns Hall of Fame 2022.
    Bor: Haverdal, strax norr om Halmstad.
    Familj: Hustrun Åsa, sonen Olle och dottern Malin.


    Text: Toni Andersson



    Per-Olof Poppen Petersson



    Poppen - hallänningen som blev världens bästa bandymålvakt

    Han är något så unikt som en hallänning utsedd till världens bästa bandymålvakt. Nu är Per-Olof Poppen Petersson dessutom invald i bandyns Hall of Fame.

    – Jag blir alldeles tagen och väldigt glad. Vilka otroliga namn som är med - och så får jag vara med i den församlingen, säger Poppen.

    Om du hängde med i bandy på 80-talet så bör du minnas IFK Motalas fantastiska prestationer. Den lilla östgötska orten med 29 000 invånare blev plötsligt en tuff utmanare till den tidens gigant Boltic.

    Med en försiktig satsning som startade 1980 plockades talanger in i en trupp med lokal prägel.

    En av talangerna var en ung målvakt från Torup i Halland, och han skulle visa sig bli en av IFK Motalas största namn genom tiderna: Per-Olof Poppen Petersson. 1987 är fortfarande det magiska året för både Motala och Poppen: då tog klubben sitt (hittills) enda SM-guld, Poppen tog dessutom VM-guld och utsågs till världens bästa bandymålvakt. Du undrar kanske hur det kom det sig att en kille från Halland bestämde sig för att bli bandymålvakt?

    – Redan som liten grabb ville jag vara målvakt, både i fotboll och handboll, berättar Poppen. Och det var fotbollsmålvakter som Ronnie Hellström och Sven-Gunnar Larsson som var mina största förebilder. Jag började hemma i köket genom att kasta bollar i väggen och slänga mig på golvet. Det gjorde mamma ganska irriterad…

    – Jag hade nog kunnat bli skaplig i fotboll och handboll även om jag var lite för kortväxt. Men jag hade tur att få en bandytränare som Bengt-Åke Torhall som alltid ställde upp och som trodde stenhårt på mig. Jag har honom att tacka för mycket. Jag fick åka på ett så kallat knoppläger (utvalda pojkar från olika distrikt) och sen blev jag uttagen till pojklandslaget.

    Och det fanns faktiskt förebilder på orten de enstaka gånger en is kunde spolas upp. Torup hade ett skapligt bandylag på 70-talet och spelade i nästa högsta serien fyra gånger.

    – En klassisk klubb som Nässjö IF kom på besök och det gjorde stort intryck på mig som ung pojke, berättar Poppen. Men på den tiden var det som sagt så milda vintrar att Torup knappt kunde spela några hemmamatcher.

    Så vad gjorde en 16-årig kille hallänning som bestämt sig för att satsa på en målvaktskarriär i bandy? Jo, han flyttade 60 mil norrut till bandygymnasiet i Sandviken.

    – På den tiden kunde man knappt se bandy på tv, så när jag började i Sandviken tittade jag på SAIK:s målvakt Hans-Erik Grönvall. Då fick man se riktiga elitmatcher och jag var imponerad. Jag tyckte även att Jörgen Johansson (Ljusdal och Västerås) var rätt vass i mål.

    Ledarna på på gymnasiet var Rolf Käck och SAIK-tränaren Sven Karlsson, som för övrigt kom på smeknamnet Poppen.

    – Ja, han började med det på gymnasiet och sen har det hängt med.

    Historiskt guld med Motala

    Du var med och tog IFK Motalas hittills enda SM-guld 1987. Hur fick ni ihop ett så bra lag?

    – Kontinuiteten gjorde att vi var starka. Vi som hade kommit i början av 80-talet fanns kvar, men det kom alltid in ett par starka nyförvärv varje år. Till slut hade vi ett väldigt samspelt och skickligt lag, säger Poppen.

    – Motala drog enorm publik på 80-talet och vi blev ett topplag. Men det fanns ju inte så mycket annat i lilla Motala på den tiden och för många var det väl nyhets behag att komma och heja på oss. Säsongen 1982–1983 hade vi 3 000 åskådare i snitt. Jag minns en match när vi mötte Ale Surte och dimman låg så tät över arenan att ingen kunde se något. Trots det stod det 3 000 personer på läktarna, säger Poppen.

    1984 sattes det ett publikrekord på 8 200 åskådare, när Motala mötte Boltic i en tredje och avgörande semifinal. Frågan är om det rekordet kommer stå kvar för all tid.

    Minnas du något från guldmatchen 1987?

    – Ja, rätt mycket faktiskt. Det händer att jag fortfarande vevar episoder i huvudet. Vi var i final 1985 mot Boltic men allt blev så stort när vi kom till Stockholm. Vi var inte vana vid all uppståndelse och klarade inte av att hantera pressen på planen. Vi förlorade knappt med 3–4. Men två år senare visste vi vad som väntade och vi kunde fokusera mer på matchen.

    Finalen den 22 mars 1987 på Söderstadion var en oerhört jämn tillställning mot Boltic, som hade tagit sju SM-guld sedan 1979. Matchen gick till sudden death då Motala tilldömdes en straff. Stockholmskillen Håkan Rohlén fick chansen att avgöra. Men strax innan straffen skulle slås passade Poppen på att ge ett tips:

    – Jag sa till Rohlén att slå bollen ett par decimeter ovanför isen. Boltics målvakt Anders Bridholm, som jag kände väl, visste att Rohlén alltid slog bollarna längs isen. Och Rohlén lyssnade faktiskt, otroligt att han kunde sätta bollen så exakt i det läget, säger Poppen.

    Matchen slutade 3–2 och SM-guld till IFK Motala var ett faktum.

    Fina minnen från lång karriär

    Har du andra starka minnen från din karriär?

    – Ja, det finns några saker som sticker ut, som första gången jag fick möta ryssarna i A-landslaget i Uppsala. Det blåste rätt bra och ryssarna hade medvind i första halvlek. Det blev en skräckupplevelse i början. Tempot var ju enormt jämfört med vad jag var van vid. Jag kände mig så oerhört liten när de kom i fart. ”Hur fasen ska jag klara detta?” tänkte jag. Men vi vann faktiskt och jag räddade någon straff.

    – Jag har faktiskt sällan förlorat mot ryssarna, de matcherna passade mig när man väl hade vant sig vid tempot.

    – 1985 mötte vi Vetlanda i semifinal och jag fick göra en drömräddning, det var ett skott från Pelle Lennartsson som tog i isen på min handled och jag klistrade bollen med en hand. Stefan Karlsson sa till mig i halvtid: "nu får du fan ge dig". Vi vann med en minut kvar, Tomas Karlsson avgjorde inför 6 000–7 000 personer, och vi gick till SM-final.

    Hur skulle du beskriva dig själv som målvakt?

    - Jag levde på min reaktionssnabbhet, och var ganska smidig och rörlig.

    Du har beskrivits som perfektionist. Vad innebar det?

    – Man gör allt man kan så bra som möjligt. Jag läste om att Thomas Ravelli var så rädd för att misslyckas. Det var jag också... väldigt rädd att göra misstag. Så man fick nöta som fasen på träningar för att inte misslyckas. Som målvakt är man ju ganska utsatt.

    Kunde du gräma dig över missar?

    – I början ja. Det var nästan för mycket ångest många gånger, framför allt innan avslag. Jag försökte alltid undvika att titta på matchklockan. Då tappade jag skärpan även om vi ledde med 7–0, säger Poppen.

    Tog din kropp stryk? Ni målvakter hade ju för sjutton bara tunna handskar och små benskydd.

    – Fingrarna är lite krokiga, sen har jag tvingats byta båda höftlederna. Det beror på alla skridskoparader och träningar. Men nu är det inga problem. Jag får inte springa, men cykla och gå fungerar.

    – Vi såg ut som streckgubbar jämfört med dagens målvakter. Jag hade nog inte trivts i de stora byxorna och benskydden. Det är ganska svårt att kasta sig såsom vi gjorde. Visst, jag kanske överdrev ibland på enklare skott, men publiken gillade att man fick det att se häftigt ut. Däremot gillade inte min pappa att jag kastade mig. ”Måste du slänga dig ner?" sa han. Men det var skoj tyckte jag.

    Vilka spelare var klurigast att möta?

    – Rätt många. Hasse Johansson i VSK och Patrik Johansson i Vetlanda var rätt djävliga. Och Jonas Claesson när han slog igenom. Han gjorde sitt första mål på mig när han debuterade i Vetlanda. När Pelle Hedqvist skulle slå hörna var man skakis. Han sköt fruktansvärt hårt. Vi mötte Broberg när Hedqvist sköt en bombare mot ena stolpen. Jag hann få upp handen framför vår forward Östen Eriksson i muren och han var så tacksam: ”tack snälla, tack snälla” sa han. Och Anders Nyqvist i Vänersborg hade ett fruktansvärt jäkla skott. En gång såg jag en kanon från hans klubba, men jag hann helt enkelt inte få upp händerna. Säger Poppen.

    Det var inte bättre förr - dagens bandy är bättre

    Din son Linus Petersson spelar ju i AIK, och du följer bandy ganska noga. Så vad säger du om dagens bandy? Några regeländringar du vill se?

    – Det är ett helt annat spel idag. För några år sedan vände lagen ur och spelade hemåt så mycket att det blev hopplöst tråkigt. Men de sista åren har det blivit bättre. Regeländringar har gjort spelet bättre, som en hörna istället för fem hörnor på raken och att man inte får passa hem till målvakten. Jag fick kasta ut 100 utkast på min tid, det var inte så kul att se på. Upprepande, småförstörande slag borde domarna kanske agera mer på. Annars vet jag inte direkt något.

    Frillesås ligger ju nära dig, på gränsen mellan Varberg och Kungsbacka. Men har du spelat där någon gång?

    – Jo, när jag var knatte i Torup, då såg Sjöaremossen ut precis som idag. Jag har sett Frillesås senaste tiden och det är fantastiskt att de kan vara i högsta serien.

    Nu är du med i Hall of Fame. Hur känns det?

    – Känns helt fantastiskt. Jag är helt överväldigad med det lilla jag åstadkommit jämfört med andra invalda som vunnit åtta SM-guld och en massa VM, avslutar Per-Olof Poppen Petersson.

    Per-Olof Poppen Petersson
    Född: 18 januari 1961
    Klubbar: Torup, Sandviken, Tranås, IFK Motala (1981-1996), två säsonger i Nässjö IF på 90-talet
    Position: Målvakt
    Meriter: 1 VM-guld (1987), 1 VM-silver (1991), 1 VM-brons (1989), 1 SM-guld (IFK Motala 1987), två SM-silver Sandviken (1980) och IFK Motala (1985), 61 A-landskamper, 450 allsvenska matcher, årets junior (1980), invald i bandyns Hall of Fame 2022
    Bor: Halmstad
    Familj: sambo Camilla, sönerna Jim, Hampus och Linus

    Text: Lars Östling

    Relaterat innehåll

    Hall of Fame
    Senast uppdaterad:

    Turnering- och eventkalender

    2022

    Augusti

    27–28 augusti Bandyforum Elit 2022 - Elittränarträff dam och herr

    September

    8–9 september, landslagssamling för U21 Herr och herrlandslaget, Uppsala

    9–11 september, landslagssamling för F17, U21 Dam och damlandslaget, Rättvik

    30 sept–2 oktober Svenska Cupen Herr, Lidköping

    Oktober

    8–9 oktober, Svenska Cupen Ungdom Omgång 1 (Edsbyn, Sandviken, Stockholm, Nässjö)

    14–16 oktober, Trenationsturnering, Nässjö, Sverige

    15–16 oktober, Svenska Cupen Dam slutspel, Sandviken

    15–16 oktober, Svenska Cupen Junior slutspel, Edsbyn

    22–23 oktober, Supercupen slutspel, Karlstad

    29–30 oktober, Svenska Cupen Ungdom Omgång 2 (Edsbyn, Stockholm, Vänersborg, Vetlanda)

    November

    December

    26–28 december Mini World Cup, Vetlanda

    Januari 2023

    20–21 januari, Trenationsturnering, Finland

    Fler datum kommer snart...






    Om SM-finalerna 2022

    #älskabandy

    Välkommen till bandyfamiljen! Följ Svenska Bandyförbundet på sociala medier.
    Facebook Instagram

    Sponsorer